Allt mer av den fisk som fångas i svenska vatten fångas i fritidsfisket, som innefattar både husbehovsfiske med nät och sportfiske med spö, lina och krok. I slutet av året ska förslaget till en ny fiskelag presenteras. Samtidigt tas en ny nationell handlingsplan för förvaltningen av fisket fram. 

Förvaltningen av fritidsfisket står inför en rad framtida utmaningar när det gäller att skapa en adaptiv och ekosystembaserad förvaltning som gynnar både fiskbestånden och samhället, konstaterar Patrik Rönnbäck, professor vid Institutionen för geovetenskaper vid Uppsala universitet.

 

Tusentals kronor per fångad fisk

Vid Östersjöcentrums Baltic Breakfast den 29 maj presenterade han resultat från en samhällsekonomisk värderingsstudie av sportfiske på havsöring på Gotland. Studien visar att bara detta relativt lilla sportfiske – på en ö i ett relativt litet län, och på en enda fiskart – omsätter 40 miljoner kronor per år. 

– Ungefär 3 000 sportfiskare fiskar varje år efter havsöring på Gotland. Ungefär 80 procent av dem är turister och de fångar cirka 30 000 havsöringar per år. Huvuddelen av fångsten släpps tillbaka och mindre än 15 procent av de fångade havsöringarna behölls, säger Patrik Rönnbäck.

För varje havsöring som fångas och behålls har sportfiskaren i snitt spenderat mellan 7 000 och 18 000 kronor i form av exempelvis transport, fiskekort, utrustning, mat och logi, med mera. 

– För den husbehovsfiskande nätfiskaren är motsvarande omsättning 700 kronor per behållen fisk, säger Patrik Rönnbäck. 

Dessutom visade det sig att sportfiskare totalt sett hade en ytterligare betalningsvilja (konsumentöverskott) på ungefär 10 miljoner kronor innan de faktiskt skulle avstå från att fiska havsöring på Gotland. 

 

Högt fisketryck – men många fiskar släpps tillbaka

I samma studie undersökte forskarna även hur sportfiskarna ställde sig till införandet av en fiskevårdsavgift eller fiskevårdslicens.

– Mellan 85 och 100 procent av olika typer av sportfiskare var positiva till något sådant, och den genomsnittliga betalningsviljan var 600 kronor vilket i det här fallet skulle ge ytterligare två miljoner kronor per år, säger Patrik Rönnbäck.

Hans slutsats är att investeringar i fiske- och vattenvård kan vara en lönsam affär. Samtidigt är det viktig att ta hänsyn till den påverkan som sportfisket kan ha på fiskbestånden, till exempel genom ökat fisketryck. 

– Tack och lov släpps dock en hög andel fångade fiskar inom sportfisket tillbaka (catch-and-release), vilket bidrar till att bevara beståndet, säger Patrik Rönnbäck.

 

Ekonomiska effekter lokalt och regionalt

Vad händer då med alla inkomster som sportfisket genererar? 

Patrik Rönnbäcks och hans kollegors pågående studie om ekonomiska effekter av lax- och havsöringsfisket i Mörrumsån i Blekinge tyder på att de lokala och regionala samhällena får en relativt stor del av kakan.  

– Närmare 60 procent av omsättningen inom sportfisket stannar i det regionala området, säger han.  

Den genomsnittliga lax- och havsöringsfiskaren i Mörrumsån har lokala utgifter (i Mörrum) på drygt 15 000 kronor per fiskesäsong, medan de externa utgifterna (utanför Mörrum) är drygt 11 000 kronor per fiskare. 

– Man har alltså en ganska hög grad av regionala och lokala ekonomiska positiva effekter, säger Patrik Rönnbäck.

 

Folkhälsan räknas sällan in

När det gäller att sätta en prislapp på sportfisket tas det sällan hänsyn till hela bilden av sportfiskets positiva effekter, menar Patrik Rönnbäck. 

– Sällan eller aldrig inkluderar man aspekter kring folkhälsa och rekreationsvärde. Vidare är det sällan eller aldrig som man tar ombord stewardship, förvaltartanken, eller olika miljöåtgärder och miljöinvesteringar som sportfisket gör, säger han.

Ett bra exempel är organisationen Sportfiskarna, som återskapar våtmarker och skapar så kallade gäddfabriker.

– Det leder till rovfiskar, mer gäddor, men framför allt blir det också våtmarker med hög biologisk mångfald och en uppsjö av ekosystemtjänster, varav många är ekonomisk mer värdefulla än fisket i sig, säger Patrik Rönnbäck. 

 

Framtidsspaning till 2030

I en stor enkätundersökning fick experter inom sport- och fritidsfiskesektorn i de fem nordiska länderna svara på frågor om trender och drivkrafter för sportfiskets framtid till 2030. 

– I Sverige såg experterna en förväntad ökning inom en mängd olika typer av fisken, till exempel inom lax- och havsöringsfiske samt inom så kallat predatorfiske på till exempel gädda, säger Patrik Rönnbäck.

De svenska experterna förutsåg också ett ökat fiske på avlägsna platser, till exempel i de svenska fjällen, och för så kallat gatufiske (”street fishing”). 

Flera av dessa fisken har redan i dag ett högt ekonomiskt värde, men frågan är vad som händer med dessa bestånd om de utsätts för ett ännu högre fisketryck – och hur förvaltningen i så fall ska hantera detta.  

Det är till exempel stora skillnader mellan fjällfiske och "street fishing", med helt olika typer av utövare och metoder, som påverkan miljö och fiskbestånd på olika sätt. Denna diversitet kommer att kräva olika saker från förvaltningen framöver, konstaterar Patrik Rönnbäck.

 

Proaktiv fiskeriförvaltning

Om delar av det som expertpanelerna säger ska hände – vilken beredskap finns då för att förutse, planera och förvalta ett ökat fisketryck och en större mångfald av utövare? Kort sagt, har vi det som krävs för en adaptiv och ekosystembaserad förvaltning i framtiden?

Enligt Patrik Rönnbäck kommer det att krävas en mer proaktiv förvaltning, som kan förutse och planera för ett ökat fisketryck och en större mångfald av utövare. 

– Ju mer proaktiv en förvaltning är, desto bättre är den i regel, säger han. 

Forskarna ser också ett framtida behov av ökat samarbete mellan myndigheter, forskning, organisationer och utövare när det gäller datainsamling och beståndsövervakning. 

– Det finns också en rumslig skala, från lokal till regional till nationell nivå. Ju närmare resursen du är desto tidigare får du varningssignaler, och desto snabbare kan du göra insatser, vilket ger kortare ställtider, säger Patrik Rönnbäck. 

 

Sportfiske – en lek med mat?

Ett viktigt sätt att ta tillvara sportfiskets fördelar och samtidigt skydda fiskbestånden är att skapa en bättre förvaltning kring fångst och återutsättning (catch-and-release) inom sportfisket. Enligt Patrik Rönnbäcks forskarkollega Samuel Blyth blir diskussionen om catch-and-release ofta polariserad. Vissa anser att sportfiskarna bara ”leker med maten”, medan andra menar att varje fisk som släpps tillbaka och kan simma iväg igen är en positiv sak. 

– I verkligheten är frågan om catch-and-release mycket mer dynamisk, och det finns en mängd olika aspekter som påverkar om det fungerar bra eller inte, säger Samuel Blyth. 

Enligt honom finns det en generell uppfattningen om att catch-and-release är något som de flesta sportfiskare gör frivilligt, för att de inte vill påverka fiskbeståndet negativt eller för att de inte anser att de befintliga fiskereglerna är tillräckligt strikta. Men faktum är att catch-and-release redan är en viktig del i några av våra vanligaste fiskeregleringar, i synnerhet när det gäller storleksbegränsningar eller säsongsbegränsningar för vissa arter. 

– Åtgärden används av tusentals fiskeriförvaltare över hela landet, säger Samuel Blyth, och fortsätter: 

– Om vi ska fortsätta använda catch-and-release inom förvaltningen i framtiden måste vi veta hur vi ska använda det så bra och effektivt som möjligt. 

 

Snabb hantering och enkelkrokar 

Vilka är då de bästa och mest effektiva metoderna för catch-and-release som förvaltningsverktyg? Enligt Samuel Blyths finns det en rad övergripande och välkända metoder för hur man undviker att skada fisken när den ska krokas av och släppas tillbaka i vattnet:

• Minimera fiskens exponering för luft (10 sekunder eller mindre)
• Undvik att fisken kommer i kontakt med torra ytor
• Minska hanteringstiden

– De sista två handlar om att undvika att skada det skyddande skikt av slem som fisken har på kroppen, säger Samuel Blyth.

Beroende på fiskemetod och fiskart finns det en lång rad andra sätt att ytterligare minska negativ påverkan, till exempel att minimera drillningstiden samt använda enkelkrokar utan hulling och en håv med gummerat nät, berättar han. 

 

Hög överlevnad

I det omfattande sportfisket efter havsöring på Gotland återutsätts ungefär 85 procent av alla fångade havsöringar. I sin studie besökte Samuel Blyth en rad fiskeplatser och studerade hur sportfiskarna hanterade havsöringarna vid återutsättning. 

– Samtidigt utfärde jag också en rad reflexprov på de gfånbgade fiskarna, tog blodprov (blodsocker och laktat) samt mätte fiskens fysiska kondition innan den märktes och släpptes tillbaka, berättar han.

Insamlade data om havsöringarnas stressnivåer länkades sedan till andra faktorer, såsom vattentemperatur och tidpunkt på året. 

– Sammantaget kan vi säga att i just detta sportfiske har catch-and-release potential att fungera relativt väl, säger Samuel Blyth. 

Överlevnadsgraden bland de återutsatta havsöringarna var förhållandevis hög. Även de fiskar som kanske inte var i allra bästa form när de återutsattes hade ändå goda chanser att överleva.

– Men vi kunde också identifiera en rad faktorer som driver stressreaktioner hos individuella fiskar, säger Samuel Blyth. 

Till exempel bör fiskar med redan existerande skador hanteras extra försiktigt. Det samma gäller för nyligen utlekt fisk samt fiskar som fångas i hög vattentemperatur eller efter vid långa drillningstider.

– Vi såg också att de trekrokar som sitter på många av de beten som används inom öringsfisket är svårare att avlägsna och orsakar fler skador på fisken än beten med enkelkrokar.

Brister i nuvarande förvaltning

I studien av sportfisket på Gotlands undersökte Blyth och Rönnbäck inte bara havsöringar utan också attityder och drivkrafter hos de sportfiskare som fiskar dem. 

– Majoriteten av sportfiskarna vill återutsätta fiskar som är i dålig kondition och sannolikt inte kommer att överleva. De släpper också det mesta av sina fångster, framför allt utlekt fisk, säger Samuel Blyth.

Många förvaltningsregler som används för sportfisket innebär i praktiken någon form av catch-and-release. Men för att återutsättning ska fungera som förvaltningsverktyg behöver sportfiskare informeras om hur de ska göra. Forskarnas studie visar att det finns omfattande brister i hur svenska kommuner och regioner informerar och kommunicerar kring metoder att få bästa resultat i olika vattenområden och för specifika arter. 

Mer detaljerad information om bästa praxis för återutsättning ges bara i vart femte fall, och oftast gäller det strömmande vatten och för arter som lax, öring och harr.  Samtidigt är de i särklass mest sportfiskade arterna i Sverige, gädda och abborre, underrepresenterade i detta informationsflöde.  

– Att öka kvaliteten och kvantiteten på den information som kommuniseras om bästa praxis för catch-and-release är en fråga som behöver adresseras på nationell nivå, säger Samuel Blyth, och fortsätter: 

– Det ska ses som en möjlighet att förbättra saker och ting, och som något som enskilda människor kan ta på sig även när andra utmaningar som klimatförändringar, föroreningar och blockering av migrationsvägar verkar utom räckhåll.

Text: Henrik Hamrén

Läs mer: 

Samuel Blyth och Patrik Rönnbäck (2022): To eat or not to eat, coastal sea trout anglers’ motivations and perceptions of best practices for catch and release. (vetenskaplig artikel)

Peter E. Holder, et al (2020): Preparing for a changing future in recreational fisheries: 100 research questions for global consideration emerging from a horizon scan (vetenskaplig artikel)

 

Se en inspelning av seminariet: